Dag 3 Mina föräldrar

Min mamma fick mig när hon var relativt ung (kanske inte räknades som ung på 70-talet) men hon var nyss fyllda 19 år. Min mamma och pappa separerade när jag var miniliten.
Vi bodde ensamma tills jag skulle börja femman, då flyttade vi in i ett hus med mammas Bernt och jag fick en lillebror. När vi bodde ensamma hade vi ett ganska spontant liv tillsammans. Vi kunde äta tacos en vecka i sträck bara för att det var gott och vi sov sked och killade varandra på ryggen, mysigt.
Vi har alltid sedan jag blev mer vuxen haft en ganska kompisaktig relation, lite skvallertantskompisrelation ungefär.
Jag minns stunder i mitt liv då jag önskat att vi haft en mer mor-dotter relation, då man kunnat be om råd och fått ngr kloka ord. Men den relationen har vi inte, kanske för att mamma var ung när hon fick mig. Jag minns även att jag avundsjukt tittat in i kompisars familjer och velat ha det lite mer som dom. En pappa boendes i samma hus och helsyskon att leka med. Idag är jag ändå nöjd och jag har insett att alla har lite smådefekta familjer om man skrapar lite på ytan. Jag får även känna på hur det är att ha en hönsmamma i och med att Lucas mamma är överdrivet åt den andra hållet. Påminner mig vid 31 års ålder att ha långkalsonger på mig och pratar barnspråk med mig.
Jag fick dessutom syskon senare och en "pappa" i huset, när mamma träffade min låtsaspappa.

Min pappa har jag aldrig som jag minns det bott med. När jag var i mammas mage trillade min pappa på fyllan ner i vattnet och höll på att drunkna. Som tur var så gjorde han inte det. När jag var liten så bodde vi väldigt nära varandra och han brukade komma hem till oss varje dag med en glass till mig som han köpt hos min farbror Jonas. Jonas hade byns enda karamellkiosk/glassbar. Min pappa är en genomsnäll människa men han har ett nedsatt minne sen olyckan, han är dessutom alkoholist. Fast på spritfronten har han nog lugnat ner sig för han brukar vanligtvis ringa mig på fyllan varje helg. Men nu var det länge sedan. Jag tror han har lugnat ner sig pga. att han är lite sjuklig med högt blodtryck och ett aortaanerysm som står och bultar.
För ngr år sedan så gick jag i terapi pga. att min pappa dricker. Han har liksom ingen annan än mig. Min halvbror vill inte ha ngt med honom att göra och min halvsyster är ett kolli.. Hur som helst gick jag i terapi, och det krävdes bara 2 ggr för att jag skulle inse att min pappa inte är mitt ansvar. Jag fick även ett boktips "en flodhäst i rummet" som fick mina ögon att öppnas lite.
Men jag som person har svårt att inte bry mig och lägga mig i om ngn mår dåligt, även fast jag ångrar mig senare för att jag känner mig kvävd. Det ligger i min natur.
Idag består vår relation av att ha ringer ngr ggr i veckan och vi har det "vanliga " samtalet bestående av vädret, om jag har pengar så att jag klarar mig och hur det är med svea". Vädret är ett ämne vi har behandlat varje telefonsamtal sedan jag flyttade till Gbg. När jag är hemma så brukar jag besöka pappa minst en gång också. Då äter vi köpebullar, dricker te hur halvlortiga muggar (sådana med en massa beläggningar på) och kollar sport av vilket slag som helst på teve. Jag brukar räkna tiden jag är där och när det är passande att gå så går jag inrökt av röda commerse och vet att det förmodligen kommer dröja ett år innan jag är där igen.
Sedan Svea kom så försöker jag få med pappa på lite aktiviteter i stället, typ Jamtli som vi var på i somras.

Det var väll mina föräldrar det. Det låter kanske trist men jag är mkt nöjd, utan mina föräldrar skulle jag inte finnas :-) Och jag älskar dem båda grymt mkt fast jag aldrig sagt orden högt. Jag önskar dock att jag hade det lite närmare till dem speciellt mamma då nu när Svea finns.